Jag fick en fråga från Jan och Anna om historien bakom Bella och vilken ras hon är. Den historien måste jag berätta för det har jag nog aldrig gjort här på bloggen.
Bella är 3 år och av den renrasiga och mycket åtråvärda Fawn Doberman. Mannen som köpte henne hade redan 3 st Doberman och ville ha Bella för färgen och för att avla.

Hon var mobbad av dom andra hundarna eftersom hon var lite räddhågsen av sig. Dom stod alla i burar på en bakgård och ägaren försökte tuffa upp Bella med hårda ord med påföljd att hon blev ännu räddare.

Han gav upp och försökte placera henne i olika hem men ingen ville ha henne för hon var så hispig. Spydde och bajsade överallt.
Till slut tog Ritas pojkvän Derrick hand om henne lite mot sin vilja,  han tyckte synd om Bella som inte hade något liv i den bur hon satt i hela dagarna. själv hade han en Rotweiler hemma och han tänkte att Bella kunde lära sig av honom att bli en bra vakthund.
När han skulle resa bort på jobb tog vi hand om Bella, på den resan från Derrick till oss som tar en timme lyckades hon dregla och spy ner ner hela bilen och vi trodde självklart att hon var åksjuk, så den sista gången för drygt ett år sedan bad vi att få ha henne kvar lite till……..och på den vägen är det och numera hör Bella till vår familj.
Åksjukan visade sig vara rädsla. Nu åker hon gladeligen bil och det började nog i höstas när vi tog henne till beachen för att ta julkorten….åh så roligt och spännande hon tyckte att det var med fåglar, hundar och människor att titta på.
Det tog ett halvår att lära henne att gå i koppel och sen tog det ytterligare 6 månader innan hon kunde slappna av så att hon kunde nosa, kissa och bajsa på promenaderna.
Maten slängde hon sig över som om det gällde livet och hade man fingrarna ivägen så var man illa ute, numera sitter hon snällt och väntar på kommandot innan hon rör maten.
Hon hade också lite separationsångest i början men numera vet hon att det är här hon hör hemma så hon kopplar av och njuter av livet en millisekund innan hon måste kolla var vi är igen.

Bella har kommit en lång väg……men idag när jag kom hem från ett photo shoot  kom hon inte utrusande som vanligt och hälsade. Rita berättade att Bella hade haft en olycka i mitt rum….inte nr 1…nänä….. nr 2 och diarre´ var det. Ibland undrar jag om hon straffar mig för att jag lämnade henne, eller är det bara en olycka??
Hur som helst så är hon en del av vår familj och väldigt mycket älskad av oss alla.

3 thoughts on “

  1. Ni är duktiga som kunnat ta hand om och ge trygghet till en sådan hund som haft det så svårt i sitt tidigare liv! Nu verkar hon vara er trogen och ger kärlek tillbaka. Fantastiskt!

    Gilla

  2. En olycklig historia som fick ett lyckligt slut.Jag anade att det låg något sådant bakom. Jag skulle vilja sätta den mannen i en bur och skrika åt honom och låta honom slåss för maten. Fy!Be Bella om ursäkt, för jag visste inte att hon var en åtråvärd Fawn Doberman. Jag har bara sett de "vanliga" brunsvarta innan och visste inte att det fanns andra sorter.Det är tråkigt att du är allergisk. Nu vet jag att du bor i USA och att få läkarvård inte är som i Sverige. Men jag bifogar ändå en länk till en annan bloggkompis som blivit vaccinerad mot sin hundallergi.Om inte annat kan det vara intressant att läsa. http://anneshus.wordpress.com/2011/01/26/undret-i-annes-hus-att-bli-av-med-palsdjursallergi//Anna

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s